En av så många

En dag som alla andra var till ända. En vind som alla andra gick förbi. Ett regn som alla andra föll. Det blev natt för att en stund senare åter bli dag. Som om inget annat än nuet någonsin varit. Allt var som det alltid varit, rutinen gungade tryggt, omfamnade dig lite för mycket, lite för hårt. Solen sken som alltid.

Ögonblicken blev minuter, blev timmar, blev dagar. Blev år.

Och allt som alltid varit slutade vara. Men dagarna fortsatte gå, vindarna fortsatte passera, regnet fortsatte falla. Men nuet var ett annat. En enda stund slutade vara sammanhängande.

Vad är det som utgör livet? En dag som slutat vara behöver inte vara ett avslut. Stunden mitt i en vind kan vara det mest abrupta.

Man vet så väl vad man ogillar, vilka man ogillar. Räckte det att uppskatta den korta stunden som var? När man så spontant uppskattar det lilla mötet, de små kommentarerna och skratten som en relation två människor emellan kan utgöras av, räckte det? Var det tillräckligt för att kallas en vänskap? Var det tillräckligt för att göra en saknad befogad? Var det tillräckligt för att jag ska känna mig ensam vid tanken på att jag inte får uppleva dina kommentarer igen?

En del människor borde inte få dö. De borde verkligen inte få dö. Den glädje de ger andra borde göra dem odödliga. Gör dem odödliga.

Jag kommer sakna. Av små anledningar, för att så många log vid hans närvaro, gladdes åt de vanliga kommentarerna, för tryggheten, för entusiasmen, för att han vågade så mycket, var så mycket. För att han var. En av så många, en i mängden, en vanlig människa. För att han var den han var.

Hoppas att det räcker.